Fattigsverige lyser med sin frånvaro enligt min mening men vi blir hela tiden påminda om en tid som flytt genom anekdoter som menar att då det begav sig auktionerades de fattiga ut till lägsta anbud. Hemska tid tänker vi, i alla fall jag, men här kommer en blänkare som påstår att det inte är så stor skillnad på då och nu.
Nu kallas det för fri upphandling och den med lägst anbud vinner fighten om vem som får sköta omsorgen för de mest utsatta. Lägst anbud vinner i kommunernas upphandlingsförfarande med allas goda minne att det alltid är på bekostnad av kvalité som kostnaderna hålls nere. Jaja, visst går det att slimma organisationer och institutioner men någonstans passeras gränsen för det anständiga och jag möter, om inte varje dag så varje vecka, de personer som skördar konsekvenserna av vår strävan att göra allt till lägsta möjliga anbud.
Ibland blir det ovärdigt och rent av förnedrande när de som slitit hela sitt liv utsätts för kommunernas "omsorg".
Varje tid har sina mantran och just nu är det låga skatter som lyser starkast.
Jag vet inte om det blir bättre med höjda skatter då kommunala politiker inte ger mig anledning att tro på klokt ekonomiskt tänkande men när omsorgen av våra äldre ställs mot byggen av bandyhallar tycker i alla fall jag att det fortfarande finns utrymme för prioriteringar.
Dagens mening: prioriteringar!