Ibland kan det vara tvärtom och jag tänker såhär: Reinfeldt varken syns eller hörs i samma utsträckning som exempelvis Juholt och jag beklagar inte detta. Reinfeldt uttalar sig sällan nuförtiden och jag tycker att det är till hans fördel. Han slipper dementera, förklara att han menade någonting annat än vad som skrevs. Han behöver heller inte tvåla till oppositionen, det klarar de själva med bravur. Noterar att Alliansen det senaste halvåret knappast uttalat något negativt om oppositionen. Måste vara ett drömläge.
Tala är silver, tiga är guld i detta läge men det kommer, var så säker, en tid då Statsministern behöver träda fram och det är då vi får en chans att bedöma honom, mäta och väga honom med allt vi har, fördomar, förakt, småsinthet och naturligtvis all annan begåvning vi kan plocka fram. Han kommer att försöka ge oss en berättelse som vi kan välja att tro på, eller inte, som Stella skulle säga. Fredrik har gjort ett bra val när han utsåg Anders till att vakta skattkistan men det kan vända fort och vi är ett sårbart land.
Jag saknar en idédebatt idag. Vad är det vi vill, vad är det vi tror på? Är det ens viktigt att vi tror på något? Det känns som om ismernas tid passerats. Kolonialism, nationalism, socialism... Vi åker bakåt i skalan och just nu är vi nere i liberalismens grundteser. Får se hur länge...
Många söker enkla lösningar och jag gillar enkla lösningar, att inte krångla till i onödan, men ibland förenklar vi av lathet, slöhet och ointresse. Religion är ett sådant område där åsikter kolliderar med insikter, tro med vetande, känsla med förnuft. Det dyker upp en bild i mitt huvud. Skyttegravar med skarpskyttar som ligger och passar på någon som vågar sticka upp huvudet. Det är experterna, utsedda eller självutnämnda, som ligger och passar. De som sticker upp huvudena är allt från riktigt kloka personer till idioter (googla på det ordet). Sticker man inte upp huvudet, som Reinfeldt, blir man inte beskjuten men då finns man inte heller.
Dagens mening: man kan finnas fast man inte syns.
