Sonen!

I vår släkt fyller alltid någon år hela tiden, varje vecka, år efter år. Vi skämtar om det. När vi träffas säger vi Grattis! och när vi skiljs åt säger vi förlåt. Då har vi liksom täckt in allt. Det fungerar inte med inbjudningar liksom. Man vet aldrig om det dyker upp någon på bemärkelsedagen eller inte. Det kan komma noll, det kan komma trettio. Presenter är bara för mycket.

Det är här min son kommer in. När jag kom hem från jobbet idag såg jag framför mig en snabb städning, bära ved, diska och laga mat. Doften av mat mötte mig i farstun och huset var städat, bordet dukat med tända ljus. Till kycklingen och riset hade han gjort en superb sås. Han satt på en stol med gitarren och sjöng en sång bara för mig. Det är min son det.