Ganska fånigt hur känslorna spelar mig spratt. Små, små saker får mig glad eller motsatt effekt. En flugsnappare, tranans trumpetande eller lav på en kvist, javisst. En outtalad förväntan, en blick eller ett ord. Det går liksom inte att gå genom livet obesmittad. Jag vill i varje fall inte det. Det är lite som när diamanter slipas, en hel del som ska skavas bort liksom. Klart att det känns!
1 kommentar:
Äntligen fattar jag.
Skicka en kommentar