
Det är många diskussioner nu kring frågan om aktiv dödshjälp i samband med att
Kim fått svar av socialstyrelsen i frågan om en patient inte vill ha en livsuppehållande behandling så skall läkaren respektera detta.
Det är inget konstigt med det egentligen i individualismens tidevarv. Det som blir konstigt är hur tydligt det blir att aktiv dödshjälp är något alla beslutande instanser är överens om att vi inte ska ha, samtidigt som vården dagligen, det vågar jag påstå, medvetet, aktivt om man så vill, påskyndar dödsförloppet för
äldre människor eller åtminstone inte gör vad man kan för att uppehålla livet. Har egna erfarenheter här. Det förekommer att äldre svälts till döds med hänvisning till de egna valen, individens val ni vet.
Anna, som har en spännande blogg, försöker föra ett krig i den förvirrade debatten men hon får inte mycket medhåll då denna fråga berör ett område av existentialismen som vi valt att skuffa undan och hyscha om under lång tid, kanske all tid.
Vi är dömda till frihet, säger Sartre. Vi lever i en absurd värld, utan några inneboende normer och värderingar. Vi kan aldrig förlita oss på någon regelbok om hur vi ska handla, utan alla värden är mänskliga uppfinningar och därmed varken sanna eller eviga. Därför måste vi själv uppfinna vår moral och handla efter den. Varje situation vi befinner oss i är en ny situation och vi kan aldrig tillämpa samma moral på alla situationer.
En del av Heideggers filosofi rör sig kring ångesten och döden, vilka enligt honom, inte är psykologiska eller biologiska tillfälligheter utan nödvändiga element i tillvarons struktur. Basen i människans verkliga existens är ångest och död, de bägge betingar varandra. Den oegentliga existensen – estetens, studentens, politikerns, tidningsläsarens – innebär en flykt bort från den verkliga existensen, då man går in i en roll där dessa faktorer (ångest- och dödsupplevelsen) inte existerar. Om inte de starkaste känslorna får komma fram, så undviker man lyckan, lyckan kan endast existera då man känt djup sorg eller ångest tidigare.
Många ser existentialismen som ett utslag av den rotlöshet som fanns i Europa efter kriget. Människor hade förlorat alla sina värden och kunde inte finna någon tröst, de hade känt ångesten och levt i det absurda kriget. Därför drogs de till existentialismen. Men frågorna om rotlösheten, ångesten och ansvaret är ännu aktuella. Det finns därför mycket att hämta ur Sartre än idag.
Det blir förvirrat i debatten då vi i vår tid inte riktigt vet vilka värden som gäller idag. Jag påstår alltså att vi är förvirrade och översköljda av information, som vi älskar att få, men som vi inte riktigt lärt oss att hantera ännu.
Anna är modig tycker jag. Hennes texter vänder upp och ner på debatten och avslöjar vår förvirring. För det är hon värd alla vårens blommor.