Det är många diskussioner nu kring frågan om aktiv dödshjälp i samband med att Kim fått svar av socialstyrelsen i frågan om en patient inte vill ha en livsuppehållande behandling så skall läkaren respektera detta.
Det är inget konstigt med det egentligen i individualismens tidevarv. Det som blir konstigt är hur tydligt det blir att aktiv dödshjälp är något alla beslutande instanser är överens om att vi inte ska ha, samtidigt som vården dagligen, det vågar jag påstå, medvetet, aktivt om man så vill, påskyndar dödsförloppet för äldre människor eller åtminstone inte gör vad man kan för att uppehålla livet. Har egna erfarenheter här. Det förekommer att äldre svälts till döds med hänvisning till de egna valen, individens val ni vet.
Anna, som har en spännande blogg, försöker föra ett krig i den förvirrade debatten men hon får inte mycket medhåll då denna fråga berör ett område av existentialismen som vi valt att skuffa undan och hyscha om under lång tid, kanske all tid.
Vi är dömda till frihet, säger Sartre. Vi lever i en absurd värld, utan några inneboende normer och värderingar. Vi kan aldrig förlita oss på någon regelbok om hur vi ska handla, utan alla värden är mänskliga uppfinningar och därmed varken sanna eller eviga. Därför måste vi själv uppfinna vår moral och handla efter den. Varje situation vi befinner oss i är en ny situation och vi kan aldrig tillämpa samma moral på alla situationer.
En del av Heideggers filosofi rör sig kring ångesten och döden, vilka enligt honom, inte är psykologiska eller biologiska tillfälligheter utan nödvändiga element i tillvarons struktur. Basen i människans verkliga existens är ångest och död, de bägge betingar varandra. Den oegentliga existensen – estetens, studentens, politikerns, tidningsläsarens – innebär en flykt bort från den verkliga existensen, då man går in i en roll där dessa faktorer (ångest- och dödsupplevelsen) inte existerar. Om inte de starkaste känslorna får komma fram, så undviker man lyckan, lyckan kan endast existera då man känt djup sorg eller ångest tidigare.
Många ser existentialismen som ett utslag av den rotlöshet som fanns i Europa efter kriget. Människor hade förlorat alla sina värden och kunde inte finna någon tröst, de hade känt ångesten och levt i det absurda kriget. Därför drogs de till existentialismen. Men frågorna om rotlösheten, ångesten och ansvaret är ännu aktuella. Det finns därför mycket att hämta ur Sartre än idag.
Det blir förvirrat i debatten då vi i vår tid inte riktigt vet vilka värden som gäller idag. Jag påstår alltså att vi är förvirrade och översköljda av information, som vi älskar att få, men som vi inte riktigt lärt oss att hantera ännu.
Anna är modig tycker jag. Hennes texter vänder upp och ner på debatten och avslöjar vår förvirring. För det är hon värd alla vårens blommor.
8 kommentarer:
Tack för blommorna!
Givetvis har jag inte några bergfasta övertygelser heller i frågan om dödshjälp. Individens vilja, jovisst, samtidigt finns det alldeles för många människor som en gång har skrikit "Låt mig dö!" för att efteråt, när ångesten släppt, återvända och säga "Tack för att jag inte fick hjälp att dö. Nu vill jag leva igen".
Visst tror sig många människor veta bäst själv. Jag vet att jag inte är en av dem. Jag väljer alltid fel, vill fel, önskar fel, gör fel. Men det är ändå ett underbart liv.
Vad bråttom somliga har med tanke på hur kort livet är och hur länge man sedan är död.
Åldersfascism, ja. Jag hör hur man behandlar min 96-åriga granne, hur man drar på att boka ny tid till läkare och optiker i hopp om att hon hinner trilla av pinn innan. Sådant gör mig riktigt ont. Jag har en känsla av att de som är för dödshjälp på allvarligt sjuka också har förståelse för att man inte bryr sig om gamla. Gamla och sjuka är värda mindre, helt enkelt.
Jag hoppas att de som tänker så minns sina tankegångar när de själva blir till åren (det går fortare än man tror) och att de då har vett att skämmas.
"Vad bråttom somliga har med tanke på hur kort livet är och hur länge man sedan är död."
Du är skitbra på formuleringar. Dina ord blir till tavlor som avtäcker bild på bild...
Tack för kommentaren förresten, jag är inte bortskämd med sådana, vet inte hur man gör.
Varför ska Anna få all kreds, när vi funktionshindrade fan har kämpat och fört kriget i åratal? Varför ska Annas filantropi vara mer värdefullt än vår rätt till liv? Är ni så jävla rasistiska att ni bara kan lyssna på folk från eran egen ras?
Be my guest med att följa min blogg. Det jag menar med förra inlägget var att Anna hade inte tyckt exakt vad hon tycker nu, om hon inte haft turen eller snarare privilegiet att fått möta den militanta grenen av de handikappade folken. Det hon nu formulerar med excellens är alltså påverkad av andra, kanske till och med är någon annans ord. Hur som helst, det hon ska ges kreds för är egentligen att hon haft tillräckligt med civilkurage att välja att nu sluta upp i ett "krig" som i det dolda förts i åratal.
Glöm inte att det är vi muppar som äger frågan, men att vi just nu behöver icke-funktionshindrade allierade som från insidan kan hjälpa oss angripa orättvisorna och de brott som begås mot oss varje dag...
Någon sa att den viktigaste egenskapen hos en människa, om man vill fortsätta att lära sig något, är att inse att man kan ha fel.
Ja, så är det men det viktigaste är empati, att kunna sätta sig in hur det är att se hur ens blod flyter på gator och torg.
Är ute på hal is här men har fått för mig att empati till viss del är en medfödd egenskap som går att öva upp eller förtränga till utplåning. Det verkar även vara så att vissa saknar förmågan till empati och även om de är få så ter detta sig skrämmande. Där hjälper inga diskussioner överhuvudtaget.
Skicka en kommentar